söndag 6 juli 2014

Ditt och datt om konst och pengar


Samlarna och konstens miljonaffärer av Gunnar Lindstedt

För de av Antikmonologens läsare som ännu inte hunnit läsa Samlarna, av (ekonomi-)journalisten och författaren Gunnar Lindstedt, följer här några rader om boken.

Förväntningarna är stora, mycket beroende på Lindstedts renommé som bland andra inbegripit Stora Journalistpriset 1998. I diverse böcker och artiklar i bland annat Veckans Affärer har han belyst Trustor-skandalen, IT-bubblan och hisnande oljeaffärer. Marknadens förväntningar och känslor inför Samlarna lär ha varit minst sagt skräckblandade. Mycket beroende på –som ofta påpekat av Antikmonologen- att antik- och konstmarknaden i Sverige sällan eller aldrig ifrågasättes.

Inledningsvis får vi följa med konsthandlaren tillika grytomröraren Björn Wetterling som upprört konstbranschen med sin oftast allt annat än konservativa approach till konsthandel. Symptomatiskt är att just Wetterling släpper en journalist in på livet i konstens inre rum. Utöver gallerist Wetterling följer ett par plånboksstinna herrar från Skövde samt Lindstedt med på studiebesök bland handlare och konstnärer i New York. Redan i kapitel ett får vi sedelärande historier om både kommissioner från små gallerister till större och om att förfalskningar är vanligt förekommande. Wetterling befäster på så vis historierna/myterna om högtflygande konstaffärer via sin uttolkare Lindstedt, som vidarebefordrar dem med hull och hår. Jag betvivlar dock sällan eller aldrig sanningshalten i dem.

Växelvis får läsaren svensk kommersiell konsthistoria med affärerna bakom Teto Ahrenbergs misslyckade aktie- och Corbusier-affärer samtidigt som Pontus Hultén skrivs upp. Ahrenbergs namn ska enligt Lindstedt mycket målmedvetet ha eliminerats ur historieskrivningen kring främst Matisse Apollon.

På besök i Schweiz besöker Lindstedt den svenske (före detta) konsthandlargiganten Bo Alveryd och på villkoret att journalist Lindstedt betalar lunchen på tre-stjärnig Michelinrestaurang får journalisten ynnesten att intervjua miljardär Alveryd.

Boken heter Samlarna, men den kunde lika gärna heta Tankar kring pengar och konst. Med början i nordamerikansk industrialism får vi en genomkörare i samlande och mecenatskap. Därefter tas vi från en kontinent till en annan och från en konstmässa till en annan. Ofta, inte alltid, är Björn Wetterling rättesnöre. Det sista blir påtagligt när Wetterlings protegé Natalia Edenmont försvaras in absurdum.
Björn wetterling (Foto: Kristianstadsbladet 2005)
Edenmont slogs upp stort i intervju i Dagens Nyheter i samband med utställning hos Wetterling. I den intervjun koketterade Edenmont med hur oerhört sällsynta en del fjärilar var. Lindstedt skriver ändå att hon ”…ovetande använt ett antal fridlysta fjärilar…”. Lindstedt är också duktigt ställningstagande i formuleringar som ”Den polisutredning som inleddes blev en storm i ett vattenglas”. Antikmonologen har tidigare extensivt diskuterat Edenmont(Natalia Edenmont utrotar för att sälja).
Intressanta diskussioner berör Lundin och Bukowskis. (Rykten gör gällande att Bukowskis nuvarande VD Michael Storåkers skulle ha tvingats avgå på grund av vad som skrivs i Samlarna). Vidare benas skandalen ut kring närmast heliga före detta Moderna Museet-chefen Pontus Hultén och hans egenhändigt tillverkade Warholska Brillo-boxar. A propos Warhol, så diskuteras Andy Warhol-marknaden extensivt. Ett fåtal samlare/handlare styr prisbilden på Warhols verk. Marknaden kommer att svämmas över av Warhol-originalverk under de närmaste åren, på grund av att The Warhol Foundation bestämde sig för att via Christie´s sälja ohemula mängder. Antikmonologen har tidigare diskuterat detta, (En syndaflod av Warhol).
En liten invändning mot Samlarna; Tänk er en bok med titeln Sveriges främsta fotbollsspelare, utan att en enda gång nämna Zlatan Ibrahimovic. Att i en bok som Samlarna endast i en bisats nämna Åmells Konsthandel, tredje generationens antik- och konsthandel, är närmast att betrakta som tjänstefel. Åmells, Sveriges enda riktigt stora svenska och internationella aktör, vad gäller främst bildkonst. Å andra sidan är sannolikt Verner Åmell betydligt mer återhållsam vad gäller kommentarer och utvikningar för journalister än övriga (svenska) gallerister.
Hängmattesällskap. (Foto: cirka 1885, Fineartamerica.com)
Samlarna är av flera skäl given i hängmattan sommaren 2014, för såväl antikroade söndagsflanörer som auktionshusdirektörer. Dock; En röd tråd är svårfunnen, snarare är den pratig och hastigt korrekturläst och någon sensmoral blir aldrig uttalad. Utan att vara oumbärlig är boken ändå given läsning, eftersom annat knappt finns skrivet om svensk konstmarknad. Därför är varje stavelse ändå intressant, hur sorgligt det än kan låta.
Gunnar Lindstedt (Foto: Ninni Oljemark)
Jag ser fram emot Lindstedts nästa bok om svensk konst- och antikmarknad. Han torde nämligen ha fått blodad tand.

Fortsatt trevlig sommar, bästa läsare!

4 kommentarer:

  1. Jag har läst tidigare utgivna böcker av Karlskoga.sonen LIndstedt och gjort det med stor behållning..
    Nu blir det till att skaffa ett lånekort på bibblan.

    SvaraRadera
  2. Hallå Skaffaren!
    Kul att du tänder på boken. Den är klart läsvärd!
    Fortsatt härlig sommar i ditt arbete mot 64!
    Mina varmaste hälsningar,
    Nicklas

    SvaraRadera
  3. Har också läst boken. Intressant med din tolkning av hur Wetterling framställs. Min tolkning utifrån Lindstedts text var snarast intrycket av en person som försökte vara en stor konsthandlare men inte alls lyckas till följd av en "galleridöd", och som kämpade sig fram i motgång (hur det ligger till i verkligheten vet jag inte). På samma sätt tycker jag hela boken andades ett närmast förakt för vilken koppling pengar och konst har fått - och en (iaf underliggande) kritik både mot konsthandeln och auktionsmarknaden. Den enda som jag som okunnig om branschen fick någon bra känsla av från boken var väl i så fall Carl-Gustav Petersén som (sant eller ej) frammålas som mycket sympatisk och fick ta den kanske lite stereotypa rollen av den erfarne mannen med de äkta värdena. Det är ju också så flera andra av Lindstedts böcker är skrivna - ett antal mer eller mindre skurkaktiga, giriga eller maktfullkomna personer ställs mot ett äldre samhälles hederliga kapitalister. På det stora hela tyckte jag i övrigt att boken främst kändes spännande på grund av att det inte finns något annat skrivet om ämnet. Annars saknades som sagt ofta en röd tråd, och historien om Ahrenberg tog alldeles, alldeles för mycket plats (återigen med fokus på den goda hederliga mannen mot det giriga eller maktfullkomna). Dock mycket intressant, och tänkvärt, att höra Daniel Birnbaums tankar om priset på konst i förhållande till vad det allmänna har råd med för att köpa in konst till "allmännyttan".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hejsan Andreas K.
      Jag säger precis som du; Intressant att höra dina åsikter. Vi är eniga om mycket i Lindstedts skrift. Stort tack för dina tankar!
      Mvh,
      Nicklas

      Radera